Då och då kommer det elektroniska skivor som drabbar mig hårt. Senast det hände mig med kraft var 2007 då Burial släppte sin skiva Untrue och The Field släppte From Here We Go To Sublime. Två av de bästa skivorna som släppts under 2000-talets tio första år och trots att både Burials andra skiva och The Fields debut blev kritikerrosade och uppmärksammades stort så hade jag inga bekanta som lyssnade på någon av dem.
Jag försökte poängterade Burials storhet och hur genialiskt det var när The Field samplade Fleetwood Mac för många men få ville lyssna. Några år senare hade tiden sprungit ifatt Burial, plötsligt så lyssnar var och varannan person på honom och The Field fick också ett litet uppsving när han släppte uppföljaren Yesterday And Today och nyligen var med på musiktidningen Sonics lista över de bästa svenska skivorna någonsin.
Anledningen till skivornas försenade popularitet tror jag beror på att musikklimatet har förändras. Elektronisk musik har idag en annan status än den hade för några år sedan i mainstream-kretsar och jag tror detta beror på band och artister som Swedish House Maffia, Skrillex och Avicii. Jag tror att mönstret kommer upprepa sig angående Zombys nya skiva With Love. Skivan har hittills inte fått den uppmärksamhet den förtjänar men jag har lyssnat på den dag och natt i flera veckor och tror att fler människor kommer förstå vilken storartad skiva With Love är om några år.
Jag var tidigare bekant med Zomby men fastnade aldrig för Where were u in 92. Vissa låtar var fina men jag tyckte ofta musiken kändes hysterisk, som ett barn som sitter med en keyboard och vill pröva alla effekter som finns. With Love har ofta ett lägre tempo än sin föregångare och känns mer genomtänkt och är en mycket bättre skiva. Zombys musik är svår att placera men låter ofta som techno från tidigt 90-tal, jungle, Prodigy och Aphex Twin. Zomby sammanför all denna musik till någonting eget, svårtillgängligt, skevt och underbart och att albumet har ett av årets snyggaste omslag gör knappast saken sämre.
